osorterat

År 2015 kom ett stort antal flyktingar från Afghanistan till Sverige. En del av dem hamnade i Piteå, bland annat öppnades ett flyktingboende på kursgården Fagervik i Svensbyn. Jag och en annan f d lärare tog på oss att hjälpa till med svenskinlärningen. 

Det blev ett utbyte från båda håll, jag lärde mig mycket av dem, om deras liv och erfarenheter. Vi blev i många fall mycket goda vänner och är fortfarande de även om de nu har skingrats. Några har fått uppehållstillstånd, andra hotas fortfarande med utvisning. 

En av de unga familjer som tog sig ut från Afghanistan bor nu på en flyktingförläggning i en liten by mitt i skogslandet. De har fått två fina döttrar här i Sverige. Föräldrarna vill inget annat än att få jobb och komma in i det svenska samhället men har fått avslag på sina ansökningar varje gång. Ändå har de många skäl att anföra, bl a att de tillhör den grupp afghaner som talibanerna förföljer. Tyvärr har de inga papper som visar vilka de är eftersom de flydde hals över huvud efter att ha blivit hotade. Resten av familjen är försvunna, bara en yngre bror till henne har lyckats ta sig hit som ensamkommande. 

Nu hoppas jag innerligt att de efter sex år i Sverige får en chans att bli kvar här, att de får flytta mer centralt, börja läsa svenska på SFI och får ett arbete. Vi behöver deras hjälp för att hålla igång och utveckla vårt land. Jag håller tummarna.