osorterat

Egentligen hade vi tänkt ta oss ut i skogen idag, men vädret var alldeles för vackert och dagsformen inte den bästa för ansträngande vandringar. Det fick bli en extra semesterdag med husbilen istället.

Första anhalten blev hamnen i Trundön. Här hade vi vår båt för många år sedan, medan vi ägde en stuga längre ut mot havet. Nu fanns det bara ett fåtal båtar här och en enda brygga. Antagligen för att det numera finns bilvägar på både norra och södra sidan av ön.

 

Vid bron mellan fastlandet och ön gick några hästar och betade. En riktig sommaridyll.

 

I Långviken tog vi en fikapaus. Här fanns tidigare ett välkänt glasbruk. Hit till hamnen kom skutor lastade med sand från Tyskland och England, soda från Tyskland och piplera från Holland.

Det färdiga glaset seglades sedan ner till Stockholm där Långviks glasbruk hade två egna salubodar och ett magasin för varulagret.

 

Bild:pitea.se 

Man tillverkade bl a fönsterglas, buteljer, tillbringare, olika typer av dricksglas och ett slags jakthorn. Det berättas att snapsglasen var extra populära - de rymde mer än de flesta.

Men varför byggde man då ett glasbruk uppe i Norrbotten år 1800? Det var ju en oerhört lång väg att frakta både råvaror och färdigt gods. Skälet var att det fanns en vindskyddad djuphamn och gott om skog. Efter 80 år las bruket ner, nya metoder som inte krävde lika mycket björkved konkurrerade ut Långvik.    

 

Lunchen åt vi nära Masugnen vid Rosfors bruk. Den platsen har också en intressant historia.

Bruket hade sin storhetstid under mitten av 1800-talet. Då fanns här ett sjudande järnbruk kombinerat med jord- och skogsbruk. Från närbelägna Ristjälns- och Klöverbergsområdet togs järnmalm till Rosfors och blev där tackjärn.

Exporten av tackjärn var kostsamt. Därför utvecklades Rosfors bruk till en järn- och stålindustri med imponerande förädling i gjuteri, smedjor och mekaniska verkstäder där man planerade allt från ångmaskiner, symaskiner och husgeråd till spik.

En sådan betydande industriverksamhet krävde livsmedelproduktion. Storjordbruk med mejeri, kvarnar, bagarstugor byggdes, likaså bostäder för de anställda.

Bruket fungerade i ca hundra år, men järnframställningen upphörde redan 1875. Området är numera naturreservat där slåtter- och betesmarker fortfarande brukas.

 

Med facit i hand ser jag att det blev en resa med historisk anknytning utan att vi egentligen planerat det. Alla har vi mycket vackert och intressant runt knuten, och det är roligt att då och då passa på att leka turist i sitt eget närområde.